Untitled

I lördags fick jag återigen uppleva en av Team Sauerlands proffboxningsgalor. Nu har jag hunnit smälta allting. Låt mig dela min upplevelse med dig. Kväll. Solnedgång över Stockholm. En taxi kör i något för hög hastighet över parkeringsplatserna vid Solnahallen. Dörren öppnas, och ut kommer jag. Min blick scannar över området som kryllar av förväntansfulla människor. Jag vet precis vart jag ska, till skillnad från många andra. Så jag skyndar mig, och går bestämt mot ingången. Jag skymtar läktarna, men dit ska jag inte. Ned för trapporna och ända fram till ringen. Det är mörkt i hallen, men på något sätt lyckas jag ändå se mitt namn på en av klisterlapparna. Det är boxning ikväll, och här ska jag sitta. Så nära ringrepen som möjligt. En stund senare lyser strålkastarna starkt mot ringen. Blå canvas i vanlig ordning, och TEAM SAUERLAND med stora gula bokstäver är upptryckt på mitten av ringen. Gul och blå som Sveriges flagga. Eller som boxarnas ansikten efter kvällens bataljer. Hur man än väljer att se på det så är jag övertygad om att det blir en bra kväll för hemmanationens boxare. Jag blickar mot läktarna. Än är det inte fullsatt, men publiken jublar ändå högt när konferencieren presenterar första matchen. Leon Chartoi tar sina första steg mot proffsringen. Han är trots allt en rutinerad amatörboxare, så jag tycker inte att han ser så nervös ut. Matchen börjar och jag kan inte låta bli att le när jag ser de vackra kroppsslagen suga musten ur Atilla Sandor - Chartois motståndare. Som det låter. Den efterlängtade proffsdebuten slutar i seger för svensken som också står för lördagkvällens första TKO. Vidare till Rocco Wadell, och Hampus Henriksson. Jag skulle ljuga om jag sa att mina förväntningar inte var högre, men jag är glad. Bägge fighters levererar tillräckligt för att vinna, men jag tycker inte att matcherna är särskilt underhållande. Wadell vinner sin match via delat domslut, och Henriksson via majoritetsdomslut. Chartoi hade tidigare inlett kvällen med en TKO, men fler skulle det bjudas på. Ytterligare två stycken för att vara mer specifik. De två avsluten signerades Robin Safar och Redouane Kaya.

"Sit Down"

Robin, som alltid gör entré på sitt sätt, har kontroll på matchen från matchstart. Minuten in på första ronden delar Safar ut en höger som skickar Budera till canvasen med rumpan före. En skakig Budera reser sig upp och väljer att fortsätta fighten. Inte så smart kanske. Robin följer upp och avslutar matchen med en vänsterkrok. Safar, som blev proffs tidigare i år, har redan hunnit gå fyra matcher. Redouane Kaya å andra sidan har inte gått match på flera år. Jag har aldrig sett honom live, eller alls faktiskt. Bara på träning. Att han har varit frånvarande märks inte av när han är i ringen. Kaya kontrollerar sin motståndare bra, trots att han är längre. Vackra slagkombinationer leder till att Kayas motståndare färdas mot canvasen med huvudet före. Jan Pasajev, som han heter, reser sig upp och matchen får fortsätta. Han hinner dock inte bli "Saved by the bell". Domaren bryter matchen med 2 sekunder kvar av ronden. Dags för kvällens andra proffsdebut. Fyra tjejer och ett blåvitt team följer Oliver Flodin till ringen. På läktaren sjunger människor med blåvita tröjor. Det är tydligt vem de hejar på. F som i Flodin. 21 årigen i sina blåvita kläder med IFK-logga äntrar ringen. Han lyssnar på sin hörna, och bjuder på vacker boxning. Helt enkelt levererar han en grym proffsdebut som går tiden ut. Nu - dags för svensk boxningshistoria. Titelmatch i superlättvikt (EBU) mellan Sandor Martin och Anthony Yigit. Senast en boxningstitelmatch anordnades på svensk mark var 1966, och nu är matchen endast ett par minuter bort. Trots att jag egentligen är van vid att se kampsport är huvudmatcher någonting som jag alltid blir nervös inför. Adrenalinet pumpar lite lätt i kroppen.

"This is my time"

Klockan blir 21:30. Publiken strömmar in i Solnahallen. Det är nu det ska ske. Först till ringen är motståndaren. Jag blir chockad över jublet han får. Många har åkt hit från Spanien för att stötta honom. Jublet avtar. Människor flockas kring fighteringången. Någon minut senare slås rökmaskinerna på och ut i arenan kliver Yigit. "This is my time" är allt jag uppfattar av låten, men det är tillräckligt för att veta att han är redo. Än en gång stiger jublet. En mästare är på väg till ringen för att försvara sitt bälte. Det är ingen idé att sätta sig ner. Nationalsångerna ska sjungas. "Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden" är sista meningen innan allting drar igång. Herregud. Det är precis vad jag tänker när gonggongen går. Här kommer det minsann att bli ett högt tempo. Slagväxlingarna börjar nästan omedelbums. Ska jag vara helt ärlig så sitter jag orolig de första ronderna. Det känns som att det är så jämnt mellan dessa två boxare. Kommer det att gå vägen? Tänker jag. Spanjoren har inte kommit hit för att förlora - den saken är iallafall säker. Martin sätter många fina kroppsslag. Yigit tar över matchen mer och mer. Ett slag träffar, och svettet stänker åt alla håll. Martins tandskydd flyger ut. Detta är åttonde ronden. Bara fyra kvar nu...   12 ronder och 45 minuter senare väntar domslutet till denna "dog fight". Jag tänker att Martin inte gjorde tillräckligt för att frånta bältet från svensken. De flesta såg nog att matchen var rätt jämn, men domarna såg lite annorlunda. 117-111, 116-112, 116-112 blir de slutliga siffrorna för titelmatchen. Anthony Yigit står som segrare i ringen. Med ett nästan helt igentäppt öga. Kramar om tränare och motståndare. Snart beger han sig ut för att ta emot publikens gratulationer. TV-sofforna väntar på en kommentar. Lördagskvällen var en bra kväll för blågul boxning. Samtliga svenskar klev in i ringen obesegrade, och lämnade den obesegrade. Yigit lämnar arenan som siste man, för att precis som mig, åka hem och smälta det som just har hänt.   Foto: Benjamin Bayard